Balladen om ett munspel - Cornelis Vreeswijk

När jag var liten fick jag ett munspel av far

På inrådan av farfar, som musikalisk var

Ge grabben ett munspel så spelar vi duett

Sa' farfar, som själv spelte på esskornett

När farfar satt i källaren och blåste sig blå

Blev farmor förtvivlad och faster också

En dag när faster träffat en riktig stilig man

Som kom och hörde farfar, blev han blek och försvann

Vi övade tillsammans, min farfar och jag

Då gjorde jag en visa som verkligen var bra

Den hade fyra toner och lät underbar

Jag tror att det var ungefär så här den var

Vi tutade och blåste med känsla och med darr

Så duvorna på taket fick öronkatarr

Men farfar bara öste på, han spelte som i trance

Och duvorna bosatte sig nå'n annanstans

Min farfar, min farfar, det var en märklig man

För han var musikalisk och träben hade han

Det stampade han takten med i drill och kadens

Han hade inga tänder och skepparkrans

När farfar blev för gammal avled han till sist

Då tystnade musiken och allt blev trist

Men ännu, när jag tänker uppå förflydda dar

Så blåser jag i andonom en liten fanfar