Ett Minne Bättre Glömt - Totta Näslund, Marie Fredriksson

Hon satt och läste nåt i gallerian

Jag såg henne rätt sent

Men höll sen ansiktet väl gömt

Så många år har gått

Sen jag tänkte fria

Till detta minne bättre glömt.

Han kom emot mej

Men han skymde sikten

Och jag låtsades dricka ur den kopp

Jag redan tömt

Nån måste ge sej

Så jag höjde blicken

Mot detta minne bättre glömt.

Men hallå… är det du???

Det var väl hundra år sen nu…

Men jag har undrat många gånger

Vad du gör

Du ser ung ut nu som då

Det är väl jag som blivit grå.

Vi är främlingar, det vet vi

Men vi säger sånt man bör.

Det här är pinsamt

På förhand utdömt

Bara ett minne bättre glömt.

Visst han är äldre nu

Det är väl självklart

Men han är så rörande

Och ser på mej sa ömt

Han har sin charm ännu

I någat sårbart

Han, detta minne bättre glömt.

Jag hade glömt det här

Att bara prata

Byta några minnen om vad

Som blev av allt vi drömt… Hon rev min barriär

Kring det privata

Hon, detta minne bättre glömt… Men hallå… är det du???

Fanns du kvar i mej ännu?

Var jag galen när jag en gång lätt dej gå?

Du som känner mej än

Och kan svara som en vän

Nu när åren lagts åt sidan

Kan jag se dej såsom då… Och dessa timmar

Har inget uttömt

Av alla känslor vi har gömt

I detta minne bättre glömt…