Vägen som kallar - Uno Svenningsson

Du vckte mig sakta och ridn gick upp.

Min hjrna var vilsen dr bakom min lugg.

I gr var jag tjugo i dag r jag halv vgs.

Som en orkan rasar tiden frbi.

Jag stod dr och vntade p fel perrong.

Jag missade tget gng p gng.

Med ftterna i norr och mina tankar i sder.

Att byta spr det r det jag behver

Hr r vgen som kallar,

som jag mste ta fr att m bra.

Hr r vgen som kallar.

Jag ser den framfr mig, och jag har inget val.

Jag snurrar min jordglob och pekar frstrtt,

p alla stllen mina skor har ntt.

Jag drmmer om tiden som jag vill ha tillbaka.

Och jag kan nnu knna hur dom smakar.

Men hur lngt jag n reser finns det bara en stig,

fr mitt bldande hjrta och mitt eget krig.

Jag hjer en skl fr ett nytt perspektiv,

nr ngon annnan kmpar fr sitt liv.

Hr r vgen som kallar,

som jag mste ta fr att m bra.

Hr r vgen som kallar.

Jag ser den framfr mig, och jag har inget val.

Det s ltt att glmma det man har.

Det krvs att ngot hnder fr att ta nya tag.

Ska du ngra det du gjorde eller det du inte har gjort?

Det finns inget orakel, finns inga svar,

men viljan har vaknat nu kommer jag.

Hr r vgen som kallar,

som jag mste ta fr att m bra.

Hr r vgen som kallar.

Jag ser den framfr mig, och jag har inget val.