Ursprung - Woods of Infinity

Jag låter order sakta ta form

som en del av försöket att rida ut en storm.

Det skogstorn jag sitter i skakar av vinden

och dess bräckliga konstruktion får på örat och kinden.

Det stearinljus jag lyckats tända brinner med näppe och nöd,

en välriktad vindpust blir snart dess död.

Det är fortfarande länge kvar till första frosten

men jag känner mig redan frusen av regnet och blåsten.

Många är de människor som nu är fulla på krogen

men ytterst få är de som är ensamma i skogen.

Kristna, muslimer, judar och många därtill

kommer att dö när jag får som jag vill.

Skogen är vårt ursprung — skogen är vår borg!

I skog känner vi glädje, lust och sorg.

Vad gick fel?

Jag vill kriga!

Jag vill nå renhet!

Jag ser ut från min lilla höjd och skådar ett grågrönt landskap,

fritt från fröjd.

Jag känner mig säll fast jag är lerig, regnvåt — längt från värmen i ett hem.

Jag önskar mig blixt och åska!

Något som göt mig rädd!

Jag vill bli uppryckt från nutidsmänniskans trygga bädd.

Kroppen huttrar, magen kurrar och tankarna far omkring.

Runt om mig härskar naturens eviga monotoni.

Det är regn och vind, mend ändå mer liv än en stadskårna.

Jag hör en klagan och möjligen ett rop

och plötsligt nedanför ser jag en meterdjup grop.

Skulle jag lägga mig där uti ville gropen täcka över sig själv…

Jag skulle ta ett djupt andetag och låtsas att jag snart måste bli väckt

och därmed varde mitt liv släckt.

Men en natt om sextionio år, då dimman ligger ogenomträngligt tät

har jag blivit en annan existens.

Då finns inga rimliga svar…

Kvar.

— Ravenlord — 2010−07−22